Annica Olsson | Välkommen in till oss..
492
post-template-default,single,single-post,postid-492,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-3.3,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive

Välkommen in till oss..

Jaha! Då va vi igång. Jag missade att se det på TV men snabbspolade mig igenom lite när jag kommit hem.

Men välkommen in till oss…

en-rundtur

en-rundtur-forts

Det är ju en speciell känsla att behöva komma tillbax dit igen. Att få släppa in er i vårt hus och i det känsligaste och det mest galnaste jag gjort. Men när jag tittade så är jag så fantastisk stolt över alla tjejer. Vi gjorde det här tillsammans. Trots allt och hur det kommer vara klippt och allt som kommer sägas, så va det då. Det va i bubblan och allt blev så stort. Det kommer analyseras och tyckas och tänkas, det förstår man. Vi kände inte varandra så bra då. Vi va där för att dejta samma kille och vi visste inget djupare om varandra.

Man kommer nog sitta hemma och tycka att jag är ett spån och säga ”men va fan har hon på sig?!”, ”vilka fula tatueringar”,” men hur pinsam får man va”.. Och den klassiska: ”Hur fan kan dom va ledsen när någon åker hem, dom är där för att träffa samma kille”. Jag vet ju hur det är hemma i soffan.Och hur lätt det är att kritisera. Och jag förstår det också, men det jag hoppas att folk förstår är vilket krig man har med sig själv därinne. Hur en dag där känns som en vecka. Hur man brottas med att vilja att alla andra ska få en dejt och är glad på riktigt når någon kommer hem och har haft en bra dag. Hur man unnar alla, men samtidigt självklart vill ha alla själv. Men man unnar alla en dejt. Hur fort det går att faktiskt bli knäpp i det där huset. Hur instängd man är och hur iakttagen man är. Hur man tillslut inte vet vems tankar och känslor man bär.

Men jag förstår allt det där nu. Jag har varit där inne. Jag vet. Och när man ser hur flera dygn kan bli nerklippt till ca 40 min. Hur bilder och känslor blir bortklippta eller taget ur sitt sammanhang och klipps in någon annanstans.

Ska säga att jag brinner för mina tjejer. Jag går upp i ringen för dom. Jag respekterar och beundrar alla. Vi är så jävla modiga. Bara att kliva ut ur den där bilen är så sjukt starkt. Och jag är så stolt över alla oss som gjorde det. Som oavsett längden vi va där faktiskt vågade att göra det. Vi vågade blotta oss. Blotta våra känslor och vågade kasta oss ut. Vi alla gjorde det. Och vi kommer alltid ha varandra och dela detta. Vi är en blandad kompott och jag är så glad att våra vägar möttes.

Nu är vi igång iaf. Den här rosceremonin va också mitt i natten. Man va helt slut!!

Väntan och väntan och väntan…

Nu ikväll ska jag och vännerna fira Linnet. Gofika och bondekväll.

No Comments

Post a Comment