Annica Olsson | Tiden efter en utmattning.
1609
post-template-default,single,single-post,postid-1609,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-3.3,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive

Tiden efter en utmattning.

På nyheterna idag så tog dom upp utmattningssyndrom. Att symtomen efter en utmattning kan hålla kvar i 10 år. Och det kan jag absolut förstå. Jag brukar säga livet före och livet efter. Man blir inte densamma igen. På gott och ont. Man tänker ju absolut ett steg till. Hur man vill leva och hur man inte vill leva. Vart man vill hamna och vart man inte vill hamna igen. Man blir mer ego.. och det är bra!

Det va 2 år sen jag smällde rejält. Och fast jag varit ”frivilligt” arbetslös sen dess och vilat (eller, nu pluggar jag ju sen 8 månader tillbax), så har jag fortfarande mkt kvar. Frivilligt arbetslös blev jag ju för att valet att bråka med Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen va sämre. Det fixade jag inte då. Dom gjorde mig sjukare. Mer om det kan ni läsa i ett tidigare inlägg.

Det som jag har kvar är att jag måste ta timme för timme. Vad orkar jag? Det kan ta tvärstopp och jag orkar inte mé stora folksamlingar eller klarar inte av att känna press och att jag måste prestera. Och det värsta är minnesförluster. Har väldigt svårt att komma ihåg saker. Och med det kommer dåligt självförtroende. Det är något jag tycker är väldigt jobbigt eftersom jag vill lära mig så mkt och göra så mkt, men jag försöker att bara acceptera det. Det ska vara så just nu. Men man känner sig disträ och är rädd att folk ska tror att man inte lyssnar. Jag lyssnar men sen glömmer jag bort vissa saker, men jag har blivit mkt bättre nu. Frustrerande men att stressa upp kring det kommer inte göra det bättre.

Vi får alla hitta den vägen som funkar. Jag hoppas ju såklart att min hjärna kan läka ihop helt igen, men om den inte gör det så får jag acceptera och göra det bästa av det.

Det viktigaste är att man förstår, accepterar och säger förlåt till sin kropp. Förlåt för att man inte lyssnade och sen ger den allt va den ber om i framtiden. Vill den vila, så ge den vila..  Ibland kan man behöva lite hjälp. Hjälp att andas, hjälp att släppa på spänningar, hjälp att tänka lite annorlunda eller bara hjälp att fylla på kroppen med det som saknas. I form av tillskott eller kärlek. Och där känner jag mig så otroligt tacksam och peppad inför mitt val av yrke. Att få hjälpa andra att inte hamna där, att ta sig tillbaka eller bara att börja prioritera sig själv och lyssna på sig själv och vad kroppen säger. Det känns underbart. Kroppen säger mer än vad man tror bara man börjar lyssna. Det gäller samma med 3d-Funktion (3d-träning) som jag brinner för mer och mer. Det är kroppen som ska säga vad som känns okej eller inte okej.

Sen 2010 har sjukskrivningarna för detta 4-dubblats, så jag vet att jag behövs därute.

Idag åker jag till Gbg, sen väntar 2 veckor med Springtimetravel i Portugal. Kommer bli såå kul! Men väskan ska packas för 3 veckor och för mig är det ett projekt. Kanske dags att sätta igång nu. Men mitt i det här så presterar jag bättre när jag har lite tid och mkt att göra. Lär väl bara gå runt i träningskläder ändå..som vanligt!

Kram på er! Hoppas ni får en fin helg och glöm inte att det är okej att säga nej. Ett nej betyder ”Nej, just nu”, det kan ju leda till ett 100% ja sen..

2 Comments
  • Ingalill Lindström

    3 maj, 2019 at 12:17 Svara

    Hej, jag heter Ingalill är 52 år. Nov 2015 hittade jag inte på jobbet! Blev sjukskriven tre veckor för akut stress. Gick tillbaka till jobbet som pers.ass och somnade på ett kvällspass. Blev då sjukskriven för utmattningssyndrom. Började Arb träna på ett kontor med lättare pappersarbete våren 2017. Status idag:är inne på min snart gjorda tredje termin på nordviksskolan läser till florist. Lever min dröm. Går bra. Jobbar lite extra på en blomsterbutik. Ledig igår och idag typ sovit till 12. Just nu orkeslös folkskygg men det får vara så. Måste hushålla med min energi. Ger till min sambo och min son 13 PR som växelvis bor hos sin pappa varannan helg! Har inte så många att prata med om detta och andra förstår inte. Alltid ryckt om träning! Inte tagit en promenad på flera månader… men då får det vara så oxå. Skönt att få skriva av sig. Tack Med vänlig hälsning, Ingalill i Övik

    • Annica

      6 maj, 2019 at 21:45 Svara

      Hallå! Roligt att du skrev. Jag förstår precis känslan du beskriver. Man måste acceptera livet efter. Vara medveten om att man inte klarar lika mkt som förut.. och att man ger sig själv en klapp på axeln för det man klarar. Jag är i Ö-vik ibland. Ska dit på fredag. Hör av dig om du skulle vilja boka in en tid för prat eller träning. Maila mig på mail@annicaolsson.se isåfall.
      Ta hand om dig.

Post a Comment