Annica Olsson | Söndagar..
1757
post-template-default,single,single-post,postid-1757,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-3.3,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive

Söndagar..

Söndagar är nog den värsta dagen jag vet.. Jag försöker alltid att se det positivt och tänker att det är en dag som alla andra dagar. Men nä… det ligger något ensamt i den. Det är söndagsmiddagsdagen. Den dagen då hela familjen är tillsammans. Det är den dagen då jag känner mig som mest okramad och okysst. Fan va jag saknar någon att kyssa. Inte bara att ha någon.. Jag saknar någon speciell. Jag saknar känslan att vara kär. Saknar pirret i kroppen. Lyckoruset och känslan att man flyger fram. Jag saknar någon som håller om mig. Någon som kramar om mig på riktigt. Någon som bara nöjer sig med mig. Någon som tittar på mig så där speciellt, som jag tittar på så där speciellt tillbax.. Jag saknar att få försvinna in i några ögon. Jag saknar känslan när allt runtomkring mig försvinner. När alla runtom försvinner. När händer bränner på min kropp. När jag är så mkt mer än en kropp.

Jag är ju van att gå ensam fram. Även när jag haft förhållande så har jag varit ensam.. Och det funkar oftast bra. Oftast så trivs jag.. Men nu är jag 33 och jag saknar en fin människa i mitt liv. En som är fin på riktigt, inte bara när det passar honom. Är färdig med sånt. Jag är värd så mkt mer än att bara duga när det passar honom. Jag saknar ett ”vi”..

Finns det några sånna kvar där ute?

Eller är jag gjord för att vandra ensam..?

No Comments

Post a Comment