Annica Olsson | När livet vände..
1797
post-template-default,single,single-post,postid-1797,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-3.3,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive

När livet vände..

Jag tänkte börja förklara min senaste tid. Varför jag inte är så aktiv. Kommer förklara hur livet tog en ny vändning. Hur allt ytligt som karriär, sociala medier och annat runt om blev så sjukt oviktigt. Iofs så har jag alltid tyckt att det varit ganska oviktigt, men men…

Jag kommer ta det i små delar.. Annars skulle ni få läsa flera år.


”Vi har hittat en förändring”

Orden ekade i mitt huvud. Va sa han? Va menade han? En förändring? Vad betyder det? Ja..en liten blödning kanske. Ja, en stroke.. det va ju det vi kom hit för. Eller..

Kände hur min kropp började skaka. Kände hur paniken kom. Hur jag började andas väldigt fort. Hörde i mitt huvud hur jag skrek: NEJ, NEJ, NEJ, NEJ, NEEEEJ!!!

Kände hur tårarna började fylla mina ögon.

Han fortsatte: Den här förändringen är 4×5 cm stor och sitter på höger sida hjärnan och trycker på det som styr kordonationen för armar och ben på vänster sida.

”Förändring”?

Vi vet inte vad det är, men det är en tumör av något slag. Vi ber Umeå titta på den nu..

Såg hur mamma började förstå och hur hon började skaka. Då genast slutade jag. Jag va tvungen att va stark. Stark för mamma!

Det här kan inte va sant. Det kan det inte. Jag känner det inte. Det FÅR inte va sant.

Jag har tänkt tanken och misstänkt det.. fast på mig? Haft mina funderingar.. Va det hennes ja kände? Jag har iakttagit henne ett tag. Känt att det varit nåt som inte stämde. Jag har ju sett på hennes höft att det varit något. Jag har sett det rent terapeutiskt när hon gått. Men jag tänkte ju att det va höften eller nåt med fotleden hon vrickat. Men vem hade kunnat tro det här?

Chocken. Sorgen och Rädslan tar över fort. Känslan när jag på sjukhuset va tvungen att sätta mig och ringa runt. Kändes som jag levde en annans liv. Kändes som en film. ”Hej…det är jag. Mamma har en hjärntumör”

Utanför fönstret så hördes musik. Yrans sista kväll va i full gång och där satt vi chock inne på ett sjukhusrum.

Med lugnande och sömntabletter fick jag ta med henne hem. Dom kopplade bort den hjärtmaskinen hon haft uppkopplad på sig. Det fanns ju ingen mening att kolla på det längre. Vi visste ju. Våra underbara vänner Susanne och Anna kom och höll våra händer på vägen hem. Jag fick krypa ner bredvid min bästa vän den natten. Hon som precis har fått veta att hon har en hjärntumör. Och även då så skämtar hon… Hon är fan magisk! Hon sov djupt av tabletterna hon fått den natten. Inte jag…


 Det va första dagen på vår mardröm..

No Comments

Post a Comment