Annica Olsson | Ibland ogillar jag att bo i Jämtland..
1931
single,single-post,postid-1931,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-3.3,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive
rawpixel-559737-unsplash

Ibland ogillar jag att bo i Jämtland..

Mitt liv nu för tiden är väldigt mkt på sjukhus. Eftersom mamma har gjort en andra operation i hjärnan så är livet väldigt förändrat. Så jag är lite seg på mitt bloggande. Mer ser att ni fortfarande är inne och läser.

Imorgon ska hon få komma hem från sjukhus då hon blev nekad rehab här hemma i Östersund. Vilken är helt sjukt! Det hon behöver är rehab för att snabbt få komma tillbaka till livet, men hon fick höra att Remonthagen här i Östersund ej tar emot henne då hon inte fått en stroke!!!!! Hon har fel sjukdom..Cancer. Blir så förbannad så jag kokar! En människa som har som mål att få tillbaka sitt liv. Hon som levde som vanligt innan detta. Så nu ska hon få träning i hemmet trots att hennes läkare också säger att det hon behöver är att bo på ett rehab och få konstant träning och hjälp.. Hon kan inte ens förflytta sig i sängen och kan inte förflytta sig själv i rullstol. Men hem ska hon. Så nu måste vi runtomkring kämpa med allt vi har för att försöka få hjälp någon annanstans. I ett annat län. Om någon sitter på bra tips om vart man ska vända sig, så är jag glad för all hjälp vi kan få. Både ekonomisk hjälp, alternativt och rehab. Helst nära här eller i Gbg.

Jag ska försöka att ge lite mer framöver. Jag har väldigt svårt att tänka på mig själv just nu, men jag vet att det också är väldigt nödvändigt.

Vill också ge en stor kram och ett tack till alla på Strokeavdelningen här på Östersunds sjukhus.

Ta hand om varandra.

Kram

2 Comments
  • Renee Munter

    21 maj, 2018 at 20:37 Svara

    Hej Annica … jag förstår hur Ni alla har det. Jag har ju också gått igenom detta med min mamma. Det började med en hjärtumör. Efter strålningen fick hon epilepsi. Allt som kom efteråt berättar jag inte nu. Men hon levde 5 bra år efter den trots allt. Epilepsin var ganska svår på slutet.

    Men nu är det possetiva tankar som gäller för GUNNEL. Hon är stark och hoppas hon kan kämpa på. Tråkigt att jag är så långt borta. När mamma gick bort reste vi genast till Mörsil som var min trygghet trots att jag bott länge i Oxelösund. Där fanns Kjell o MariAnne.

    Nu hoppas jag att ni hittar någon som vill ta emot Gunnel för rehab. Jag har satt in en slant till henne. Men hoppas det kommer in mera.

    Stora styrkekramizar till Er alla fast jag inte sett er på många år. Gunnel kom till oss när vi flyttat till Mörsil och hälsade på många gånger. Så roligt när hon kom. Då fick jag höra lite om er ….. Följde dig även till Aruab och Gunnel som fick komma dit. Härligt fast det inte gick hela vägen. Men så här efteråt kanske det var bra det som hände….jag vet ej.

    Jag följer dig här hela tiden. Förstod att allt inte var bra när det dröjde så länge mellan gångerna på bloggen. Förstår helt

    Hjärtliga hälsningar från Renee m familj

    Kramizzar i massor 🙂 och Naturligtvis hälsa GUNNEL så gott

  • Renee Munter

    12 juni, 2018 at 13:21 Svara

    Tänker på er alla var dag. Vet vad ni går igenom.

    Kramiz :-)’

Post a Comment