Annica Olsson | Ett konstigt år..
1956
post-template-default,single,single-post,postid-1956,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-3.3,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive

Ett konstigt år..

Ja, som ni säkert vet/förstår så har detta året varit väldigt tomt och speciellt. Min älskade mamma lämnade mig på Midsommarafton 2018. Iaf fysiskt. Som vi kämpade.. Hon och jag, hand i hand till sista andetaget. Vi gjorde allt. Vi testade nästan allt. Vi gav aldrig upp. Hoppet fanns där in i det sista.

Jag hann bearbeta väldigt mkt under det året hon va sjuk. Men efter hennes Ep-anfall i min säng så skadades jag rejält. Posttraumatisk stressyndrom. Det har suttit i och gör ibland än.. Läskigt hur kroppen funkar ibland och man kan ej styra det.

Den dagen vi fick veta att det växte igen och att det skulle bli en till op, så visste jag nog någonstans att vi skulle få leva ett liv utan henne. Plus att det blev en halvsidesförlamning efter den. Så då blev det väldigt mkt för mig. Dom flesta lyft. Plus alla mål till henne.. Och all pepp och försöka hålla henne över ytan så hon fick tillbaka kämparglöden. Hon ringde mig på nätterna när hon ville på toa och hemtjänst inte kom. Hon va förvirrad och jag låg på helspänn dygnet runt. Fick panik då hon inte svarade och förberedde mig många gånger på att hitta henne död.

När jag fick veta att mamma va sjuk så va min första tanke att jag skulle bli gravid fort. Hur..det va inte så viktigt, men det som va viktigt va att få se henne krama min mage. Att få se henne hålla i mitt barn. Få se henne så stolt som jag sett henne vara med mina syskonbarn. Att få berätta för henne att jag skulle få barn. Och det krossar mig fortfarande att jag inte ska få se det. Tappade då också lusten att få barn. Tillslut så va inget av det viktigt. Jag skulle ha gett upp hela mitt liv och mina drömmar för att få vara med henne. Bara hon överlevde. Det va det viktigaste.

Min bästa vän.

Tillslut så fick vi släppa taget. Det växte fler, hon kräktes och jag fick hålla upp henne i soffan, hålla hennes hår och samtidigt försöka hålla i påsen hon kräktes i. Jag hatade att se henne så dålig. Men hur jobbigt det än va, hur ont jag än hade i kroppen och att jag bröts ner totalt så fanns inget alternativ för mig. Jag har aldrig känt en sån kärlek som jag gjorde vårt sista dygn. Jag va livrädd, trött och stolt på samma gång. Jag skrev ner det på min instagram. Här är det.

Det är fortfarande lite svårt att läsa, men det börjar närma sig 1 år. Helt galet. Mkt har hänt. Känns som inget och allt. Jag har behövt vila. Har tyvärr förlorat några som stod mig nära, men vunnit många nya.

En vän som heter Victor kom in i mitt liv. Precis när jag behövde honom så fanns han där. Han förändrade allt. Honom kommer vi få se mer av här inne.. Och efter Victor kom Simon. Han som slog runt mig. Han som visade hur trygghet och värme känns. Han som hittade material att bygga en stege.. En stege som gjorde att han ganska fort klättrade över muren jag byggt upp. Här inne hittade han en slägga som han slår sönder den med bit för bit.. Vårt möte kommer jag också berätta mer om. Det är lite speciellt det mötet och jag vet att det är honom jag väntat på… Och jag vet att mamma har något med detta att göra.

Stora kramar //Mig

No Comments

Post a Comment