Annica Olsson | Bekräftelsebehov
869
post-template-default,single,single-post,postid-869,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-3.3,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive

Bekräftelsebehov

Vad är det egentligen och varför har alla olika behov av det? Vissa bryr sig inte alls när många andra söker det. Hela tiden och överallt. Varför är det så? Varför söker vi bekräftelse mer nu än förut? Eller är det så? Är det bara en känsla att det är så? Är det för att vi får se mer nu i socialmedier osv.. Är det för att det är så lätt nu att ta en bild eller spela in en film och skicka ut till många? Att kunna lägga på nåt filter som gör att du inte ser ut som du?

Det är ju faktiskt från grunden ett rent livshot att bli bekräftad. Om dina föräldrar inte ser dig som barn så dör du. Där byggs grunden. Jag tror att uppväxten är väldigt viktigt. Vad man varit med om och hur man blir behandlad som barn. Om man kanske måste söka och kämpa för sin kärlek/bekräftelse från någon som borde ha kommit naturligt. Eller har blivit sviken/lämnad från någon som borde ha stannat och älskat dig. Problemet är ju hur mkt man bearbetar och erkänner det för sig själv. Jag tycker aldrig att man kan skylla sitt beteende på sin uppväxt. Man kan förstå och hitta förklaringen till varför man har vissa beteenden, men sen så är det upp till oss att ta vårt ansvar att jobba med dom sakerna och göra så det inte upprepar sig. Vi har alla ansvar för våra liv och styr dom helt själv. Man måste bara våga se sin del i allting. Man måste våga ifrågasätta sig själv. Inte bli martyr och tycka synd om sig själv. Men det är ju lättast att tycka att alla andra har gjort fel eller varit dum.

Att få bekräftelse kan ju betyda många saker. Vissa kanske använder det till att vara elak, arg, irriterad, sur, grinig m.m.. Man kanske gör allt för att göra sig sedd. Och en sak kan vara att snacka skit och snacka ner andra. Allt det kanske i botten handlar om hur illa du tycker om dig själv. Kanske för att du inte blev sedd/älskad/accepterad som barn. All bekräftelse kan va ”bra” bara någon ser dig. Sånt ser man ju oftast med dom som mobbar eller ge sig på andra. Jag tror ju innerst inne att dom enbart söker bekräftelse. Dom vill att någon ska se/höra dom. Man ska verka stark och oberörd. Egentligen så måste dom nog behöva jobba mest med sig själv. Men det är en lång väg att ta sig dit. Att inse det och att våga komma dit. Att våga erkänna för sig själv att det faktiskt är hos dig det ligger. Att svälja sin stolthet, att våga säga förlåt och erkänna för andra att man gjorde eller hade fel. Det är stort.

Varför måste du visa allt du gör idag? Varför måste du filma/fota precis allt? Vad söker du med att göra så? Och vad för du vidare till dina barn? Varför är det så svårt att bara vara i stunden? I stunden med dina barn, din familj, dina vänner, din partner eller bara med dig själv. Att inte bara se alla/sig själv genom en skärm.

Det här är en svår fråga, men jag tror att man i dagens läge måste stanna upp och ta sig en liten funderare ibland. Telefonerna har tagit över. Man vill att andra ska bekräfta att man har haft en bra dag. Eller att man är lycklig. Eller att man ser bra ut. Att man gör rätt. Bekräftelse är bra, men jag skulle önska att alla kom dit att dom tyckte om sig själv så mkt att dom inte behöver söka det från andra. För grunden är att lära sig att älska dig själv och det kan du inte göra genom någon annan. Visst, för stunden så känns det bra. Det krävs träning och insikt. Det behövs grubblas och rivas upp.. Men det är nog värt det. Men ja vet, det är svårt.

Det är en lång väg att vandra och ibland så måste man ta hjälp. Men jag tror att när man väl kommit en bit så behöver man inte fylla upp, släta ut, lägga på filter eller leta det man tror är perfektion. Man slutar att leta sånt man tror att folk vill se. Då gillar- och accepterar man sig själv precis som man är. Mitt mål är att komma dit helt och hållet. Jag har kommit långt på vissa plan, men har mkt kvar. Jag är lugn och trygg i mig själv, men jag måste lära mig att se och förstå mitt eget värde på riktigt. Och det är min kamp. Men jag är tjurig, så ska komma dit tillslut.

Trygghet och naturlig skönhet är det finaste jag vet. Beauty from the inside.

No Comments

Post a Comment