Annica Olsson | Att stå bredvid
1786
post-template-default,single,single-post,postid-1786,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-3.3,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive

Att stå bredvid

Allt detta känns väldigt längesen nu. Men det känns väldigt tungt att skriva, men ändå viktigt för mig att få skriva. Skriva av mig allt.


Natten gick. Vi hade blivit tillsagda att vi va tvungen att komma tillbax 8 dagen efter. Hon va helt sönderstucken efter den kontraströntgen hon gjort dagen innan, men drop”nålen” satt kvar i armvecket så hon skulle inte behöva stickas igen. En ny kontraströntgen skulle göras för att kolla så det ej fanns någon spridning. Vi kom dit. På medicin.. fel avdelning men vi skulle snart få komma på stroken så vi fick prata med dom som va van detta. Man hade ju så mkt frågor. Men ingen visste så mkt. Dom va bättre på detta uppe på stroke. Vi fick ett rum, ett tillfälligt rum när vi väntade.. ett utan fönster och bara en säng. Ingen stol. Vi fick dela. Jag frågade hela tiden när vi skulle få gå ner på röntgen. Vi fick som svar att snart..

Mamma va fastande..Men jag gick tillslut ut och sa att hon va tvungen att få äta frukost, så hon fick det. Jag fick också lite.. Tiden gick, så hon fick äta lunch.. Inte jag.. och jag vägrade att lämna hennes sida. Tog med henne ut i solen en sväng. Det va en varm dag. Men lite för varm när vi mådde som vi gjorde, märkte hur mamma blev segare i pratet. Dom lugnande hon fått kvällen innan fanns nog kvar i kroppen, så vi gick in igen. Somnade skavfötters. Efter ca 7 timmar i detta mörka rum så kom dom in och sa att vi inte kunde röntga idag eftersom man inte kunde göra kontraströntgen 2 dagar i rad. Alltså..då kokade jag! Blev så jävla arg. Det är nog jobbigt att få detta besked och så ska vi sitta på sjukhuset i 7 timmar helt i onödan. Det visste dom väl när vi gjort en kontraströntgen dagen innan..!?

Innan vi åkte hem fick jag med mig en spruta ifall hon skulle krampa sa dom i förbifarten.. Va? Krampa? Vadå krampa? Men hur gjorde man med den? Hur skulle man reagera då? Vad skulle jag göra om det skulle hända? Ja..man skulle spruta in den krämen under tungan. Men hur gör man det på en person som krampar? Hur får man upp tänderna på någon som krampar?

Ska man plocka av nåt på den innan? Hon visste inte.. Och jag fick inte öppna förpackningen för att läsa. Men ska jag sätta mig och läsa en beskrivning samtidigt som min mamma krampar bredvid?

Så det slutade med att jag fick förklara för henne hur jag trodde man gjorde. Fick ändå inte ihop det här med ”under tungan”. Men dom trodde ju inte att det skulle hända, men det va vanligt på folk med hjärntumör.. när man hade nåt som tyckte. ”Jag vet inte, det är läkaren på stroke som skickat med den. Dom på stroke-avdelningen vet mer..” Jo, men ta hit någon därifrån då? Men det gjorde dom inte.

Jaja.. nu ville vi bara hem. Jag stoppade den i mammas handväska och hade nog med den överallt. Sov med den bredvid sängen. Jag sov inte så mkt. Låg mest och tittade på henne och höll i henne.

Dagen efter va vi tillbax igen. Då skulle hon röntgas igen.

Vi fick ganska fort veta att det inte skulle göras en CT på underkropp utan Umeå prioriterade en MR på hjärnan. Det va ju bra samtidigt som jag vill ha en hel undersökning på henne. Vi kramade om dom på Medicin som tagit hand om oss och försökt göra allt dom kunde för oss och både jag och mamma va lite extra skör den dagen. Vi grät, hon gjorde röntgen och sen blev vi flyttad på Strokeavdelningen.

Vi fick ett rum..med fönster.

En läkare kommer in i rummet. Stänger dörren.. Hjärtat stannar igen. Han säger.. Vi måste tänka att den är elakartad. Va? Nä… Det ordet finns ej.. Det kan ni tänka hur mkt som helst. Det tänker inte jag tänka. Vägrar.. Dom får ju gärna kolla såklart. Men vägrar. Kroppen skriker nej..

Han undersökte hela henne för att inte missa något. För att se så det inte är en dottertumör. Shit.. Kan det finnas på flera ställen?

Där kände vi att dom visste vad dom gjorde.. Båda läkarna va helt underbar och helt rätt för oss där och då. Dom va mänsklig. Jag fick höra att det va viktigt att jag också fick prata med någon.. Jag skulle få det där. Där fick jag äntligen en bättre genomgång på krampsprutan. Nu visste jag iaf hur jag skulle göra med den. Den skulle ej under tungan. Den skulle sprutas in i kinden, bredvid nedersta tandraden.

Dom stack henne lite till. Mammas fina vän Berit kom och satt med oss i flera timmar. Va mé och lyssnade på vad läkarna sa. Det va skönt att ha henne där. Dom gjorde ryggmärgsprov och vi fick veta att provsvaren kommer ta tid. Allt kommer ta lång tid.

Vi fick åka hem. Jag hade såklart redan flyttat hem till mamma..

Onsdagen den 2/8.. 4 dagar efter upptäckt va jag och mamma påväg på stan en sväng. Skulle försöka tänka på nåt annat än att bara sitta hemma och vänta. Då när jag hjälpte mamma på med skorna, så ringde hennes telefon.. Det va läkaren.

”Är du hemma?”.. Ja..

”Finns din dotter där med dig nu?”…Ja..

Du har fått en op tid på måndag. Du måste vara i Umeå imorgon…


No Comments

Post a Comment