Annica Olsson | Att få påbörja en ny tavla..
1214
post-template-default,single,single-post,postid-1214,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-3.3,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive

Att få påbörja en ny tavla..

Den här känslan när duken är alldeles vit och något ska växa fram.. Det är en grym känsla. Jag älskar lukten av färg och spänningen innan. Men oftast när jag sätter mig och målar så glömmer jag bort både tid och rum. Och det hände även idag.. Så jag glömde både äta och dricka så huvudvärken kom som ett brev på posten. Typiskt..

Jag måste bara förtydliga en sak innan jag gör kväll. Det jag skriver här inne om Aruba är verkligen enbart hur min hjärna tänkte där och hur jag mådde där och hur jag brottades med mig själv och mina tankar där.. Jag skriver om alla hjärnspöken och alla känslor som bubblade i min kropp och vad som startar i mitt huvud när vissa saker sägs eller vissa saker görs. Rädslan att bli sårad och försökte tänka mig alla scenarier och situationer för att skydda mig själv och för att inte bli sårad. Jag analyserade allt och inget. Jag skriver inte något här för att såra någon annan och för att ”prata skit” och ”starta rykten”.. Det är inte min grej.. Jag vill bara poängtera det så inget missförstås. Mina tankar, rädslor och hjärnspöken som snurrade runt i min kropp där och då. Vi alla gick igenom olika saker där, har varit med om olika saker innan, tar oss igenom olika saker på olika sätt och tänker väldigt olika. Vi alla har vårt egna sätt att försöka klara av olika situationer.

Nu tänker jag helt annorlunda än då.. Nu vet jag bättre. Nu är jag ute ur bubblan. Men jag minns känslan och ja, för mig har den varit viktig att behöva skriva om. Den förklarar hur och varför jag säger och gör på ett speciellt sätt. Den har stor betydelse om hur jag mådde där. Varför jag tvivlar och varför jag fortfarande är kvar. Jag har ju inte fått chansen i programmet att få förklara hur jag mått under tiden.. har varit ganska bortklippt. Så jag gör det här.

Ville bara förtydliga hur jag tänker så ni inte tror att jag menade i mitt förra inlägg att Jennie inte va där på samma villkor som alla andra. Det va hon verkligen. Det va mina tankar och min egen osäkerhet och andras spekulationerna under en månad som hade byggt bo i mitt huvud och pressen på dom här sista dagarna tog över. Det va bara det jag försökte förklara. Hoppas ni förstår det fast jag skriver lite talspråk och säkert lite klantigt ibland..

Har skrivit om det förra inlägget lite för att förklara mer tydligt hur jag kände. Lätt för mig att förstå hur jag tänkte men hoppas ni gör det också. Så läs det gärna igen.

Att stå där mot henne är bland det jobbigaste jag har gjort. Vi satt bredvid varandra på flyget ner till Aruba och nu skulle vi kanske sitta bredvid varandra på flyget hem. En gladare än den andra..

Så konstigt!

hjarta-2

Men snart är det över… Ahhh! Låt denna veckan gå fort.. FORT FORT FORT!

1 Comment
  • Sara

    21 december, 2016 at 12:40 Svara

    Jag som trodde sedan mitten på programmet att han skulle välja dig. Men var glad att han inte gjorde det. Han verkar inte varit där av rätt anledning

Post a Comment